Martin Klepke: Satsa mer på jobbintegration
Svensk integration av nyanlända fungerar betydligt bättre än vad nationalkonservativa krafter påstår. Ändå måste integrationen vässas ordentligt för att få fler utlandsfödda i arbete, skriver Arbetets politiska redaktör.
Det stämmer inte.
Nu spelar det ingen roll. Enligt samma nationalkonservativa strategi misstänkliggörs all integration av invandrare ändå, av rent ideologiska skäl. Propagandan kommer därför att fortsätta vad fakta än säger.
Men vad säger då fakta?
Det råder ingen tvekan om att utrikes födda i relation till inrikes födda har en sämre förankring på arbetsmarknaden.
Medan inrikes födda i Sverige har en mycket hög sysselsättning, faktiskt den högsta sysselsättningen i hela EU, är sysselsättningen hos nyanlända betydligt lägre.
Det gör att skillnaden mellan inrikes och utrikes födda blir mycket stor just i Sverige.
Och det här ger konsekvenser när vi jämför länder.
På kort sikt lyckas därmed andra länder bättre, i och med att nyanlända flyktingar var lättare att nå upp till, eller åtminstone snabbare närmare sig, de inrikes föddas sysselsättningsgrad.
Både inrikes- och utrikesfödda befinner sig alltså därmed på en lägre sysselsättningsgrad än vad vi har i Sverige.
De utrikes födda har alltså snabbare lyckats integreras till mottagarländernas låga sysselsättningsgrad medan de utrikesfödda i Sverige fortfarande står långt ifrån de inrikesfödda svenskarnas höga sysselsättningsgrad.
Men vad händer på sikt?
Jo, på längre sikt, tio-femton år, anpassar sig nyanlända till arbetsmarknadens struktur i det land man kommer till. Det gäller både Sverige och övriga europeiska länder.
Och i och med att Sverige har en mycket hög sysselsättningsgrad för inrikes födda, främst beroende på att svenska kvinnor är yrkesarbetande i högre grad än i andra europeiska länder, så innebär det att också sysselsättningen bland utrikes födda på sikt anpassar sig till svensk sysselsättning.
På längre sikt kommer alltså även flyktingkvinnor i Sverige oftare ut i arbete och inte bara männen. Det gäller även Norge som har en hög sysselsättning bland kvinnor.
I de flesta andra länder med låg sysselsättning bland kvinnor kommer dock flyktingkvinnorna aldrig ut i arbete, inte ens på sikt.
Det innebär att Sverige på sikt når en betydligt högre sysselsättningsgrad bland utrikesfödda än andra europeiska länder.
De utrikesfödda har försvenskats, även i synen på arbetsmarknaden.
Det här måste man ha klart för sig för att få en vettig diskussion runt flyktingar, invandrare och nyanlända, utan den destruktiva barlast av fördomar och utlänningshat som Sverigedemokraterna för fram.
Först då kan vi hitta vägar för att öka sysselsättningen för utrikes födda.
För faktum kvarstår att arbetslösheten bland utrikesfödda är betydligt högre än bland inrikesfödda. Och det måste vi göra någonting åt.
Grundorsaken till detta är att svensk arbetsmarknad är för avancerad för den utbildning som många av de flyktingar som kom med kulmen 2015 hade med sig.
Andra hade dock en relevant utbildningsnivå.
Dessa skillnader måste integrationsprocessen ta hänsyn till.
Under förra veckans LO-seminarium om den svenska arbetslösheten pekade arbetsgivarorganisationen Almegas chefekonom Patrice Joyce på den mer lyckade varianten i Danmark och Tyskland där integrationsprocessen mer anpassas efter individen.
Processen kan kortas till ett år där det är möjligt och sträckas ut till fem år om det behövs.
I Sverige är dagens etableringsplan mer likformad med SFI, arbetsförberedande åtgärder och samhällsintroduktion under två års tid.
En annan variant som bör kunna diskuteras i Sverige är också den tyska lösningen där språk- och yrkesutbildning vävs samman utifrån ett enskilt yrke.
Möjligheten till egen försörjning från ett tidigt stadium bör naturligtvis också eftersträvas, men arbetets värde måste samtidigt värnas.
De fördelar som finns med att en nyanländ flykting snabbt kan gå ut i arbete måste på kort sikt vägas mot risken för undanträngning och lönedumpning, något som endast gynnar den nationalkonservativa problembeskrivningen.
Lönedumpande effekt får också mittenpartiernas ensidiga fokus på att jobben med lägst löner ska vikas för flyktingar samtidigt som lönerna genom statlig styrning ska pressas ned ännu mer.
Det är en linje som gynnar den nationalkonservatism som mitten säger sig vilja bekämpa.
Under coronapandemin har nyanländas möjligheter på arbetsmarknaden försämrats. Flyktingar med kortare utbildning förpassas ännu längre bak i jobbkön när nu även de med lite längre utbildning förlorar sina jobb i pandemins spår.
Det krävs alltså stora fortsatta satsningar från politiskt håll för att genom finanspolitiken hålla ekonomin flytande.
Och på längre sikt måste hela integrationsprocessen vässas.
För visst finns det vägar att göra den svenska integrationsprocessen ännu bättre.
En individuellt anpassad integrationsprocess med fokus på utbildning, en förbättrad och utbyggd undervisning i svenska språket, integrerad yrkesutbildning, en översyn av bosättningspolitiken, en ordentlig omdaning av den svenska skolpolitiken som garanterar god utbildning var man än bor, är några vägar att gå.
Det bästa sättet att möta nationalkonservatismens propaganda mot integrationen är ju att se till att den fungerar.
